-66-
Ibland händer det så mycket att man helt enkelt inte orkar skriva allt. Men jag ska verkligen försöka bli bättre med detta. Som sakt nu är klockan ganska mycket, jag har fått mer mediciner för min nattliga ångest och hör och häpna jag sitter och gäspar nu. Kanske dags att gå och sova?
Vad ska man säga, jag har fått två dubbel ökning av min icka favvorit Sobril, jag gillar inte denna, jag vet igentligen inte varför, men det var nog det som hände. Den är liksom läskig. Sen har jag fått en ökning på propavanen så jag är helt avtrubbad nu. Provade att spela ett spel förut och ögonen orka inte hänga med så de ger nog en verkan. Men nu ska jag iallafall prova lägga mig i sängen och se om jag kan sova och sova heeela natten. Det är liksom som allt fortfarande sitter kvar i mig att gå inte och lägg dig, nästan som en lite skräck. Jag måste verkligen övervinna, det är mycket jag ska övervinna. Men under dagtid är min säng min borg, nu gäller det för mig att se till att den är min borg på natten också. Så nu ska jag krypa ner i sängen som min älskade son redan har värmt upp :)
Sov gott alla där ute också :)
-65-
Jag kanske ska ta upp detta med bloggning igen, det har ju varit en tids uppehåll nu pga något jag kallar en familje tragedi. Närmare inpå vill jag inte gå.
Som ni ser nu står det att jag är 25 år nu, japp precis fylda. Jag fick allt jag önskade och en riktigt stor överraskningsfest. Lyckligare kan ingen vara. Sen bar det iväg i en resa till k-hamn. Riktigt härligt. Bada i badhuset, var på bio, gick på stan och bara njöt av livet. I Lördags hade jag fest för mina vänner och det blev qrosing, närmare ska jag inte gå in på det. Men RIKTIGT kul var det.
25 år, ja det är gammalt, en del säger att det är den bästa tiden i sitt liv, andra säger att det är nu livet tar en vändning. När jag var 17 år bestämde jag mig för att jag inte skulle bli en dag över 25. Detta har gjort att jag verkligen brottas med mig själv och mitt inre, jag är nu i skrivandes stund 4 dagar över tid. Jag vet att många kommer att skriva nu att jag måste kämpa och se det possitiva i saker. Men att ändra ett så gammalt beslut är verkligen svårt. Jag vaknar nästan varje natt med ångest. Jag tänker alldeles för mycket på livet. Och mitt inre säger bara att döden är inget att frukta. Dessa ord slår nog hårt mot mina vänner. Men jag kan inte hålla undan och gömma sanningen längre. Jag vet hur det hela kommer att sluta, jag står redan med facit i hand.
Redan igår kom jag att tänke på vad min mening med livet är, vad har jag i denna värld att uppfylla mer än att finnas kvar för att andra inte orkar med att jag skulle försvinna. Jag måste verkligen tänka jag, jag, jag, jag. Och jag kom på det att min uppgift är nog att hjälpa andra som har liknande upplevelser som mig. Jag vet att mitt liv är väldigt unikt, det är inte en slump att jag är här jag är idag. Det ena har ju bidragit till det andra. På utsidan är jag en stark person som ordagrant kan slåss för det jag tror på. Men om man går bakom detta skal så är jag väldigt skör. Men dit når nästan ingen. Personerna som når dit in har kämpat i många många år. Så ni får leva med den där bruden som slår hårt :P
Skriva har ju varit min starka sida, många gånger har jag skrivit omkull andra personer och blivit uppmuntrad till att jag skriver väldigt tänkvärt. Det ska jag vara stolt för. Därför har jag hittat min mening med livet och det är att jag ska försöka få ner mitt liv i skrift. Något som kommer vara kämpigt, jobbigt men också en lättnad för mig. Kanske min text kan få någon annan att känna sig stark och våga kämpa vidare. Min dröm är att hjälpa andra genom min text att våga se framåt, även fast jag kanske inte gör det.
Hos vissa personer vet jag att det finns rädsla. Men man kan faktiskt inte få saker ogjort. Att radera en person från sitt liv gör inte att personen slutar att existera, dom finns där och dom är lika mänskliga som du. I detta fallet även av samma kött och blod. Jag har mycket som vill komma ur mig. Kanske jag får ner allt i skrift och kanske en lycklig dag få ge ut allt i bokform, eller så skriver jag ett par rader, slår igen skrivboken och tar med mig allt ner i graven. Vem vet? Är det ödet som bestämmer hur våra liv ska se ut, eller är det redan förutsett...
