-51-
Allra först nu måste jag bara säga att det är HUR tufft som helst.
Kanske bara min familj som har lagt märket till detta men jag ska berätta iallfall. För ungefär en vecka sedan berättade jag om hästen Commander Crowe en häst jag själv sett i en tidning och blev mycket förtjust i. Jag valde att ha honom som extra och gav honom lite glans så andra skulle kunna se vilken fantastik häst. Så två dagar efter mitt blogg inlägg så är det en STOR artikel i tidningen om juste COMMANDER CROWE han har aldrig tidigare nämts i nwt, folk här i värmland har nästintill inte vetat att han existerat. Jag tycker det är hur tufft som helst. Sen ytterligare några dagar besöker juste Commander Crowe färjestads travbana. att jag inte svimmar, jag tycker det är jätte skoj. Kanske jag har det av naturen att känna av vilka hästar som behövs lyftas fram. Så just nu sitter jag här och njuter lite av Crowes framgång. Och jag hoppas även att ni kommer att få se Guusje på självaste göteborg horse show. Men det kommer då antagligen vara aktuellt 2011 då showen redan är lagd nu.
Nog om det...
Idag var det ett äventyr utan dess like.
Jag började min första jobbdag idag, inte den bästa starten igentligen då jag är hyper förkyld, men feberfri. Jobbade på och körde rutinerna, sen kom systeryster och vi tänkte ta oss en tur, för att jag skulle visa henne rutterna man rider när vintern kommer. När vi väl kommit så långt som till sadlingen så öppnade sig såklart himmelen. Vi båda suckade och syster roade sig med att fläta svansar och jag skrev lite i dagböckerna. Tillslut kom solen fram och vi kunde skutta upp på hästarna och ge oss iväg. Först skrittade vi lilla rundan så vi kom upp på grusvägen upp mot 61:an. Där skrittade vi en bit innan vi tog lite trav. Det var underbart men jag kände att jag inte var riktigt frisk i kroppen då jag blev bara av den korta biten helt slut i kroppen. Men vi saktade av och skrittade igen. Då kom det en bil bakom oss så vi aktade oss och stälde oss på en annan grusväg som går upp emot ett av husen. Jag stälde mig längst in mot huset och syster stod gämt brevid vägen. Då kom det en mötande bil från motsatt håll så syster kände att hon ville gå lite längre upp på grusvägen så de kunde passera. Då hände det, grusvägen under syster och hennes häst brast. Jag hörde ett raslande ljud som fick mig att vända på huvudet emot dom och såg att systers häst bakben var borta. Första tanken var att hans ben bara vikit sig under honom. Syster hoppade snabbt av då såg jag att hans ena bakben hade försvunnit ner i grusvägen. Han hade svårt att ta sig upp men tillslut stod han upp. Syster gick fram några steg och han liksom drog upp benet som han tyckte det var obehagligt. Vid detta tillfälle var båda billisterna ur sina bilar och var fram till oss. En av dom jobbade på brandkåren och pratade lugnande med oss. Jag sa till syster att hon skulle stanna och tillslut lugnade sig även hennes häst. Jag tog av benskyddet och kände på benet det var inge varmt och jag kunde ta i det utan att det verkade göra ont. Han hade skrapsår på framsidan vid hasen. När vi stod där en stund och även dom boende kom till oss började chocken att släppa. Jag tittade ner i hålet och det var närmare en meter kanske mer, djupt. Han från brandkåren sa att antagligen hade det gått hål på trumman under vägen och vattnet grävt sig brevid trumman och gjort att vägen var underminerad. Tur i oturen var att det inte var en bil som brakade ner där. Tillslut kom vi till den fasen att syster skulle prova gå med honom. Jag var livrädd att nått bristit eller att han brutit något. Men han stälde ner hela foten, var lite stel men gick typ 3 steg sen gick han normalt. Då tackade jag gud och alla lyste upp av lättnad. Sedan fick vi gå med upp till deras hus och där pratade vi lite till och hästarna fick lugna sig mer. Killen från brandkåren berättade om en hästräddning han fått vara med om där dom fått gett en häst syrgas. Han som ägde huset sa det att han skulle kontakta kommunen och sätta upp något där så ingen går eller kör där tills det är lagat. Vi tackade hemskt mycket för all hjälp vi fått. När vi lede hästarna hem kändes det ganska lugnt, vi hade båda blivit väl omhändertagna och inte lämnade förens vår chock hade lagt sig. Det var lika hemskt att se det som syster upplevde det. Men allt gick jätte bra och skrapsåren var bara ytliga så vi tvättade och pyslade om honom och smörjde hans sår och syster pussade massor på honom. Sedan kom mor och vi åkte upp till platsen för syster hade inte hunnit se hålet och mamma blev smått skraj där. Men allt fick ett jätte lyckligt slut. Kanske att systers häst är stel imorgon eftersom han fick använda muskler han inte var van vid att använda. men vi smörjde med liniment och när vi lede ut dom så drog han med syster till diket och åt gräs, sen när vi släpte dom travade han så han verka inte ha så store men efter det som hänt, vårt äventyr... huu...
Nej nu ska jag hoppa till sängen, skola imorgon, fast det är bara kul =)
Nattinatt
Kanske bara min familj som har lagt märket till detta men jag ska berätta iallfall. För ungefär en vecka sedan berättade jag om hästen Commander Crowe en häst jag själv sett i en tidning och blev mycket förtjust i. Jag valde att ha honom som extra och gav honom lite glans så andra skulle kunna se vilken fantastik häst. Så två dagar efter mitt blogg inlägg så är det en STOR artikel i tidningen om juste COMMANDER CROWE han har aldrig tidigare nämts i nwt, folk här i värmland har nästintill inte vetat att han existerat. Jag tycker det är hur tufft som helst. Sen ytterligare några dagar besöker juste Commander Crowe färjestads travbana. att jag inte svimmar, jag tycker det är jätte skoj. Kanske jag har det av naturen att känna av vilka hästar som behövs lyftas fram. Så just nu sitter jag här och njuter lite av Crowes framgång. Och jag hoppas även att ni kommer att få se Guusje på självaste göteborg horse show. Men det kommer då antagligen vara aktuellt 2011 då showen redan är lagd nu.
Nog om det...
Idag var det ett äventyr utan dess like.
Jag började min första jobbdag idag, inte den bästa starten igentligen då jag är hyper förkyld, men feberfri. Jobbade på och körde rutinerna, sen kom systeryster och vi tänkte ta oss en tur, för att jag skulle visa henne rutterna man rider när vintern kommer. När vi väl kommit så långt som till sadlingen så öppnade sig såklart himmelen. Vi båda suckade och syster roade sig med att fläta svansar och jag skrev lite i dagböckerna. Tillslut kom solen fram och vi kunde skutta upp på hästarna och ge oss iväg. Först skrittade vi lilla rundan så vi kom upp på grusvägen upp mot 61:an. Där skrittade vi en bit innan vi tog lite trav. Det var underbart men jag kände att jag inte var riktigt frisk i kroppen då jag blev bara av den korta biten helt slut i kroppen. Men vi saktade av och skrittade igen. Då kom det en bil bakom oss så vi aktade oss och stälde oss på en annan grusväg som går upp emot ett av husen. Jag stälde mig längst in mot huset och syster stod gämt brevid vägen. Då kom det en mötande bil från motsatt håll så syster kände att hon ville gå lite längre upp på grusvägen så de kunde passera. Då hände det, grusvägen under syster och hennes häst brast. Jag hörde ett raslande ljud som fick mig att vända på huvudet emot dom och såg att systers häst bakben var borta. Första tanken var att hans ben bara vikit sig under honom. Syster hoppade snabbt av då såg jag att hans ena bakben hade försvunnit ner i grusvägen. Han hade svårt att ta sig upp men tillslut stod han upp. Syster gick fram några steg och han liksom drog upp benet som han tyckte det var obehagligt. Vid detta tillfälle var båda billisterna ur sina bilar och var fram till oss. En av dom jobbade på brandkåren och pratade lugnande med oss. Jag sa till syster att hon skulle stanna och tillslut lugnade sig även hennes häst. Jag tog av benskyddet och kände på benet det var inge varmt och jag kunde ta i det utan att det verkade göra ont. Han hade skrapsår på framsidan vid hasen. När vi stod där en stund och även dom boende kom till oss började chocken att släppa. Jag tittade ner i hålet och det var närmare en meter kanske mer, djupt. Han från brandkåren sa att antagligen hade det gått hål på trumman under vägen och vattnet grävt sig brevid trumman och gjort att vägen var underminerad. Tur i oturen var att det inte var en bil som brakade ner där. Tillslut kom vi till den fasen att syster skulle prova gå med honom. Jag var livrädd att nått bristit eller att han brutit något. Men han stälde ner hela foten, var lite stel men gick typ 3 steg sen gick han normalt. Då tackade jag gud och alla lyste upp av lättnad. Sedan fick vi gå med upp till deras hus och där pratade vi lite till och hästarna fick lugna sig mer. Killen från brandkåren berättade om en hästräddning han fått vara med om där dom fått gett en häst syrgas. Han som ägde huset sa det att han skulle kontakta kommunen och sätta upp något där så ingen går eller kör där tills det är lagat. Vi tackade hemskt mycket för all hjälp vi fått. När vi lede hästarna hem kändes det ganska lugnt, vi hade båda blivit väl omhändertagna och inte lämnade förens vår chock hade lagt sig. Det var lika hemskt att se det som syster upplevde det. Men allt gick jätte bra och skrapsåren var bara ytliga så vi tvättade och pyslade om honom och smörjde hans sår och syster pussade massor på honom. Sedan kom mor och vi åkte upp till platsen för syster hade inte hunnit se hålet och mamma blev smått skraj där. Men allt fick ett jätte lyckligt slut. Kanske att systers häst är stel imorgon eftersom han fick använda muskler han inte var van vid att använda. men vi smörjde med liniment och när vi lede ut dom så drog han med syster till diket och åt gräs, sen när vi släpte dom travade han så han verka inte ha så store men efter det som hänt, vårt äventyr... huu...
Nej nu ska jag hoppa till sängen, skola imorgon, fast det är bara kul =)
Nattinatt
Kommentarer
Trackback
