wolfagillstedt

Jag är arg, eller irriterad.
Det är en människa jag verkligen trodde jag var vän med. Men uppenbart var den vänskapen väldigt ytlig. Jag tänker inte nämna några namn, men efter detta inlägg kommer hon att förstå att det är henne jag menar. Jag tror det hela började med att hon skrev på bdb, fast jag tidigare ringt henne, men uppenbart vågade hon inte konfronteras med mig, jag är ju så farlig... Hon kunde inte komma på min 24 års dag pga att jag inte bjöd en annan vän som jag vid det tillfället inte direkt var bästa vän med. Jag vet ingentligen inte vad som gick fel, jag spann ju inte vidare på det där. Träffade henne vid ett tillfälle då jag var ute och red, jao det var väl som vanligt. Tänkte att bara dra ett streck över det hela och gå vidare. Andra gången träffades vi på Fryksta, skit kul. Kändes som vi var vänner, planerade att vi skulle hitta på nått osv. Så skrev jag några gånger på bdb och sånt att jag fanns eftersom hon uppenbart hade det svårt. Jag menar är det nån som kan hjälpa så är det väl jag. Hennes föräldrar gick i sär, det gjorde ju min far och mor också. Hon har haft en deprition, jag har ju haft en riktig. Vänner kommer och går, jag har STOR erfarenhet av det. Jag tänkte kanske jag kunde komma med tips hur jag överlevt snart 25 jävla år i helvetet. Men jag fick aldrig ens ett svar, mina inlägg gapade tomt där utan att jag ens fick veta om hon läste dom. Tänk att jag känner mig så jävla värdelös. Liksom jag syns inte, jag finns inte, jag duger inte. Jag har väl förstor livserfarenhet på annan plan. Tänk allt jag gått ingenom, mobbning, misshandel, skilsmässa, diagnoser, suicidförsök, övermedicinering m.m, bevitnat misshandel, alkolism, dödsfall m.m listan kan bli lång. Jag är inget annat än en människa heller. Innan jag fylde 13 år hade jag varit på 3 begravningar, en var älskade bror, jag skriver det som så, fast han var igentligen min morbror men han bodde så mycket hos oss att han var min storebror. Sen dog min riktiga bror i mammas mage. Han föddes aldrig. Sen har dödsfall efter dödsfall kommit och jag har helt glömt hur många begravningar jag varit på. Samma år som jag mådde riktigt dåligt så dog min andra livs kärlek. Jag har haft enbart 3 st i mitt liv. Först herr falskheten själv, jag hatar honom så mycket efter det han gjorde att han får leva med det öknamn resten av livet, Sen var det ju MG när mamma läser det vet jag att hon ler lite, gud vad jag tjatade om denna kille. Jag var jätte kär. Sen var det ju JT han gillade jag jätte mycket och jag minns så väl när vi var med skolan på hagudden och jag och EB hängde med dom coola killarna i klassen i det där ödehuset i skogen (tyvärr rivet nu) vi smög ut på natten när lärarna somnat och var där. Han fick samma diagnos som mig sen. Men han var mer utåt agerande än jag, men kanske att vi hade samma diagnos som gjorde att jag fasta för honom, alla andra tyckte ju typ att han var galen, men inte jag. Så kom beskedet, mamma berättade det i telefon strax innan jul förra året. JT var död. Fan... jag har så svårt att fatta det liksom. Han ska ju leva, vara lika galen som han var då, han var ju snäll längst där inne. Och han var ju min sista kärlek. Han fick ta med sig det där dumma påhittet kärlek ner i graven. Kan ni tänka er att jag inte sedan den tiden sett en enda snygg person, förutom Pippin, jag vet att du ler lite nu Marieh. Gud vad vi höll på, åh pippin han var min han. Det var verkligen nostalgi i helgen. Fast den historien är en helt annan som jag får gå in på någon annan gång. I allafall efter allt detta så ser jag inte killar, inte tjejer heller så ni behöver inte oroa er att jag skulle vara lagd åt andra hållet eller något. En del tror att det beror på alla mediciner att man inte har något sug, ja ni vet vad jag menar andra tror det kan vara diagnosen. Jag själv tror att jag har blivit befriad från den skiten. Jag har varit med om så mycket att jag helt enkelt är en ensam varg. Jag och mina djur. <--- PUNKT

Men jag lovar er, jag är inte farlig, bara lite egen...

Bye <3