wolfagillstedt

Idag red jag både hetgröten och dunderklumpen. Hetgröten red jag vinter rundan och skrittade och travade bara. Medans dunderklumpen red jag på berget i skritt bara. En härlig kväll, när jag satt där på hästryggen tänkte jag på hur lycklig jag ingentligen är. Jag har allt jag vill ha, eller ja nästan allt. Jag menar vem i min ålder har råd med hästar när dom inte har jobb, vem har råd att få leva med sitt största intresse utan att behöva göra något speciellt. Jag ska vara lycklig, lyckligast i världen. Men det är en sak som saknas mig. Vänner, vist jag har vänner Lollo, Madde, Jussan, Amanda, Angelina, Elisabeth, Therese, Marieh och säkert många fler som jag glömt. Men alla har ju sitt, dom pluggar eller jobbar, har familj osv. Men jag, jag liksom bara flyter runt som en oöppnad flaskpost full i massa hemligheter. Jag kanske borde öppna mig mer, prata på så folk får en bild av mitt liv. Men jag kan inte, jag vågar inte lita på någon. Tro mig jag har provat. Det finns ingen, verkligen ingen mer än min familj som kan säga att dom känner mig till 100 procent. Vet ni varför, jo ibland känner jag inte mig själv ens. Jag blir som en främling, mina tankar, mitt sätt, mina handlingar dom är som att dom blir någon annans. Det är dessa impulser. Jag flyr, jag flyr bort från allt och jag kan inte kontrollera dom. Nu har dom inte varit så hemska på ett tag som dom var tidigare. Nu är det mest att jag lämnar allt, flyr min väg och tänker igentligen inte alls. Jag tänker inte ens efter längre. Jag vet inte vad det är, men mina impulser kommer jag nog att få leva med. Det jag önslar mig mest är att få ha en vän, man kan prata om allt med, ha kul tillsammans med, någon som gillar saker som jag gillar, någon som är lika djurtokig som jag också, Men det blirsom filmen Maya, jag får skapa den perfekta vännen själv, för hon finns inte...