-41-
Två minuter från döden...
Det får starta mitt inlägg denna gång.
Min familj har varit med om något jag aldrig kommer att önskar någon annan behöver vara med om.
Låt mig berätta om den mest mardrömslika natt jag någonsin varit med om.
För en gång skulle kom jag hem ganska tidigt, kände mig helt slut dom nya tabletterna för min reumatism gör att mina leder sväller extra mycket och jag känner mig matt i kroppen. Jag var så duktig att jag la mig i sängen redan klockan 21.00 och tog då natt medicinen. Jag läste lite sedan somnade jag. Vaknade av att mobil telefonen ringde kl. 02.00 någongång. Letade som en tok vart det ringde från någonstans, nyvaken och yr som man är vid den tiden. Fick tag i telefonen, det var mor som ringde.Hon berättade att bror min var försvunnen. Jag fattade ingenting sedan kom jag på att han redan på eftermiddagen strax efter 12 hade gett sig iväg med bil för att åka till kusinen i kristinehamn. Jag fattade ingenting då berättade mor att han inte kommit fram till kristinehamn än och att dom är ute och letar efter vägen, kusin med kompis åkte från kristinehamn mot karlstad och letade. Mor hade ringt akuten, de hade inte fått in något. Mor sa också att jag skulle stanna i lägenheten. Men det är lätt för henne att säga. Jag fick panik och såg framför mig hur min egna älskade lillebror var död. Jag slängde på mig kläderna sprang runt i lägenheten utan mål, jag viste inte vad jag skulle göra. Fick tag på mobilen tänkte ringa björg, men så klart hade jag inte hennes numer på mobilen så ringde Adde. Hon var vaken och allt bara flög ur mig hur orolig jag var, att jag hade panik. Tack Adde att du finns (L) När jag hade pratat klart med henne så sprang jag ut, den enda tanken jag hade var att jag måste leta. Men upptäckte ganska snart att springa och leta inte gav något. Så jag kom på det att springa hem till syster och leta på hans rum efter något brev eller vad som helst. Jag sprang och grät samtidigt medans det ösregna och jag tror jag sprang i varenda vattenpöl på hela vägen. När jag kom hem till syster så var hennes vän där också. Min älskade syster var helt tårögd och jag skynda mig in och in på min brors rum, letade bland alla papper på sängen. Hittade hans kamera, jag vet inte varför jag blev sittnas med den. Var några kort på honom och jag bröt ihop. Syster och hennes vän försökte trösta mig så gott det gick. Sedan fortsatte jag att leta. Hittade ett brev på hans nattduksbord. Jag hamnade i någon slags chock. Syster läste brevet hon blev lika chockad. Samtidigt kom Mor och far och min brors flickvän hem. Visade brevet och nu viste vi att han inte tagit livet av sig iallafall. Ringde och smsade brors telefon, den var avslagen. *PANIK PANIK* *ÅNGEST* mer Panik
Mor sa det att vi bara kan vänta. Om vi inte hört något tills eftermiddagen så kontaktar hon polisen. Vi lyckades få några timmars sömn efter långt samtal, tårar och rädsla. Min älskade älskade lillebror var borta.
Vi vaknade stundvis, kollade telefonerna, mor smsade moster, de hade inte hört något. Jag provade ringa brors telefon igen, inte på slagen nu heller. Lyckades slumra några minuter, eller var det en halvtimme. Då plinga det till en massa i mors telefon. Leverans raport till brors telefon. Jag flög upp, mor lika så. Mor ringde hans telefon jag försökte på hans andra telefon. Mor fick svar. Min älskade bror levde, han mådde trots allt bra. jag sprang upp och väkte syster. Mor har fått tag på broder. Sedan sprang jag ut till far och berätta. Efter mor hade pratat klart och berättat vad som sakts ringde jag till brors flickvän, där efter försökte jag få tag på kusin, som sov. Efter ytterligare några minuter ringde bror upp mor. Han hade bättre med tid att berätta allt nu.
Jag vet att bror inte har mått så bra en längre tid. Var detta ett rop på hjälp? Jag håller det osakt än så länge. Men allt detta har visat vilken sammanhållning vi har i vår familj. Det är i sådana här lägen man upptäcker det. Dom finns där och dom älskar oss alla. Ibland tvivlar man, känner sig oälskad. Men det kommer ingen att vara. Först jag, nu broder. Det är nu vi kämpar. Vi går genom eld och vatten för varandra. Jag är lycklig att vara en del av denna familj. Jag älskar er <3
Brevet vi hittade berättade broder om, det var inte riktigt som vi hade befarat. Tänk vad man kan måla upp saker av bara en liten sak. Det är verkligen att göra en höna av en fjäder. Så nu efteråt kan vi skratta åt den saken.
Men ändå skulle jag vilja säga till en viss person. Nja jag låter inga ledtrådar läcka ut om vem personen skulle vara. Men iallafall så måste jag, jag bara måste skriva det, fast det aldrig kommer att bli en affär av det, så låt gå.
Du är en råtta
Nu känns det genast bättre.
Så avslutar jag med en beskrivande mening till min älskade bror
-Finns det hjärna, då finns det kropp
-Finns det vilja då finns det hopp
-Jag älskar din stil <3
Det får starta mitt inlägg denna gång.
Min familj har varit med om något jag aldrig kommer att önskar någon annan behöver vara med om.
Låt mig berätta om den mest mardrömslika natt jag någonsin varit med om.
För en gång skulle kom jag hem ganska tidigt, kände mig helt slut dom nya tabletterna för min reumatism gör att mina leder sväller extra mycket och jag känner mig matt i kroppen. Jag var så duktig att jag la mig i sängen redan klockan 21.00 och tog då natt medicinen. Jag läste lite sedan somnade jag. Vaknade av att mobil telefonen ringde kl. 02.00 någongång. Letade som en tok vart det ringde från någonstans, nyvaken och yr som man är vid den tiden. Fick tag i telefonen, det var mor som ringde.Hon berättade att bror min var försvunnen. Jag fattade ingenting sedan kom jag på att han redan på eftermiddagen strax efter 12 hade gett sig iväg med bil för att åka till kusinen i kristinehamn. Jag fattade ingenting då berättade mor att han inte kommit fram till kristinehamn än och att dom är ute och letar efter vägen, kusin med kompis åkte från kristinehamn mot karlstad och letade. Mor hade ringt akuten, de hade inte fått in något. Mor sa också att jag skulle stanna i lägenheten. Men det är lätt för henne att säga. Jag fick panik och såg framför mig hur min egna älskade lillebror var död. Jag slängde på mig kläderna sprang runt i lägenheten utan mål, jag viste inte vad jag skulle göra. Fick tag på mobilen tänkte ringa björg, men så klart hade jag inte hennes numer på mobilen så ringde Adde. Hon var vaken och allt bara flög ur mig hur orolig jag var, att jag hade panik. Tack Adde att du finns (L) När jag hade pratat klart med henne så sprang jag ut, den enda tanken jag hade var att jag måste leta. Men upptäckte ganska snart att springa och leta inte gav något. Så jag kom på det att springa hem till syster och leta på hans rum efter något brev eller vad som helst. Jag sprang och grät samtidigt medans det ösregna och jag tror jag sprang i varenda vattenpöl på hela vägen. När jag kom hem till syster så var hennes vän där också. Min älskade syster var helt tårögd och jag skynda mig in och in på min brors rum, letade bland alla papper på sängen. Hittade hans kamera, jag vet inte varför jag blev sittnas med den. Var några kort på honom och jag bröt ihop. Syster och hennes vän försökte trösta mig så gott det gick. Sedan fortsatte jag att leta. Hittade ett brev på hans nattduksbord. Jag hamnade i någon slags chock. Syster läste brevet hon blev lika chockad. Samtidigt kom Mor och far och min brors flickvän hem. Visade brevet och nu viste vi att han inte tagit livet av sig iallafall. Ringde och smsade brors telefon, den var avslagen. *PANIK PANIK* *ÅNGEST* mer Panik
Mor sa det att vi bara kan vänta. Om vi inte hört något tills eftermiddagen så kontaktar hon polisen. Vi lyckades få några timmars sömn efter långt samtal, tårar och rädsla. Min älskade älskade lillebror var borta.
Vi vaknade stundvis, kollade telefonerna, mor smsade moster, de hade inte hört något. Jag provade ringa brors telefon igen, inte på slagen nu heller. Lyckades slumra några minuter, eller var det en halvtimme. Då plinga det till en massa i mors telefon. Leverans raport till brors telefon. Jag flög upp, mor lika så. Mor ringde hans telefon jag försökte på hans andra telefon. Mor fick svar. Min älskade bror levde, han mådde trots allt bra. jag sprang upp och väkte syster. Mor har fått tag på broder. Sedan sprang jag ut till far och berätta. Efter mor hade pratat klart och berättat vad som sakts ringde jag till brors flickvän, där efter försökte jag få tag på kusin, som sov. Efter ytterligare några minuter ringde bror upp mor. Han hade bättre med tid att berätta allt nu.
Jag vet att bror inte har mått så bra en längre tid. Var detta ett rop på hjälp? Jag håller det osakt än så länge. Men allt detta har visat vilken sammanhållning vi har i vår familj. Det är i sådana här lägen man upptäcker det. Dom finns där och dom älskar oss alla. Ibland tvivlar man, känner sig oälskad. Men det kommer ingen att vara. Först jag, nu broder. Det är nu vi kämpar. Vi går genom eld och vatten för varandra. Jag är lycklig att vara en del av denna familj. Jag älskar er <3
Brevet vi hittade berättade broder om, det var inte riktigt som vi hade befarat. Tänk vad man kan måla upp saker av bara en liten sak. Det är verkligen att göra en höna av en fjäder. Så nu efteråt kan vi skratta åt den saken.
Men ändå skulle jag vilja säga till en viss person. Nja jag låter inga ledtrådar läcka ut om vem personen skulle vara. Men iallafall så måste jag, jag bara måste skriva det, fast det aldrig kommer att bli en affär av det, så låt gå.
Nu känns det genast bättre.
Så avslutar jag med en beskrivande mening till min älskade bror
-Finns det hjärna, då finns det kropp
-Finns det vilja då finns det hopp
-Jag älskar din stil <3
Kommentarer
Trackback
