-58-
Jag har inte kunnat uppdaterat på ett tag, jag ber så mycket om ursäkt. Men det har hänt så himla mycket att datorn har fått stå åt sidan. Men nu, mitt i natten har jag tagit mig tid. Jag är igentligen helt utsliten. Min familj har ju utökats med en medlem. Jodå jag har blivit vovve ägare igen, fast just nu enbart på prov i två veckor. En mellan vovve något ouppfostrad, får mig att tänka mycket på Kaysa. Men ska väl fixa detta. Med lite övertalning av mina söner. Baloo är väl inte helt så förtjust i ideen men Ior tycker det kvittar. bara han får ha sängen själv. Jag går i väntans tider just nu också. Om en vecka eller en och en halv så kanske det dimper ner en utökning av Siri, denna gången måste hon väl fixa detta. Man måste ju prova, annars får man ju inte veta. Jag har börjat rida igen, har fortfarande känningar av svanskotan men tar jag det lugnt så går det bra. Med jobbet puttrar det på, långdag imorgon då jag jobbar kväll också. så nu blir det sängen för mig och jag ska sova av bara den...
Zzzz
Zzzz
-57-
Nu fyller min mamma år =D Massa grattis till henne
Själv vet jag inte riktigt varför jag sitter här, jag blir så arg på mig själv när jag gör såhär, men jag kan inte hjälpa det. Så fort jag mår dåligt så blir jag bara sittandes. Tänker en massa, blir bara ledsnare och ledsnare. Fan jag ska ju vara lycklig. Men den sista tiden har så mycket gammalt dragits upp. Nya kontakter har bundits även ny gamla. Jag är rädd, alla minnena. Allt... Jag vill skrika, jag vill bara bort... Rädslan är värst, jag hatar den. Jag är rädd för allt. Ensamheten, svikelse, tomhet att förlora dom jag älskar. Men en positiv sak är att jag inte längre är lika rädd för mig själv. Nu är det mest bara tankar, inga handlingar. Men jag kan lova att det fortfarande är skört. Vad skulle hända om jag och mamma tex blev ovänner, vad skulle jag göra då. Impulserna... Hur starka är dom nu. Skulle vilja veta men det ska väl inte behövas. Ibland känner jag mig så självisk, jag liksom har bygt upp den där front personen, den hårda flickan som får respekt, kan sätta andra personer på plats. Visar vad som är rätt och fel. Sedan är det den där personen som är sprallig, kommer med snabba inlägg, får folk att skratta. Sen är det den där flickan som sitter uppe på nätterna, gömmer sig i mörkret ensam med sina tankar. Hon är ganska jobbig för mig för hon ältar väldigt mycket gammalt som hänt, hon har ett otroligt minne och kan minnas exakt vad personer sakt, gjort och på vilket sätt de bettet sig.
Det finns många som berättar fullt ut om sina liv, jag kan nog inte göra det. Det liksom låser sig, fast jag vill bara skriva ner allt. Min blogg, mitt liv här bestämmer jag. men ändå får jag inte fram något. Jag skulle vilja ha en bästa vän, en vän man kunde lita på i alla lägen. Någon som jag kunde berätta allt för som fanns där och förstod. Men jag har ingen sådan vän. Jag är väl för ful, för konstig, för knäpp, för idiotisk för att ha en äkta vän. Jag är en jävla nucka, en bonne tös som ingen lägger märket till. Men vad gör det igentligen, mitt liv är berikat med djur. Jag älskar djur, mitt liv består av djur. Utan dom hade jag redan haft en gravsten och en vit duva.
Vart skulle jag begravas, jag vill brännas. Sen vill jag ha en vit duva med utspärrade vingar, jag har sett att sån finns. En gravsten, behöver man det, nej. Men om jag skulle vara tvungen har jag sett en gravsten som var rosa, jag skulle vilja ha en sån. Så folk skulle stanna till vid min grav och titta. Längst ner på gravstenen skulle jag vilja ha texten wicca...
Själv vet jag inte riktigt varför jag sitter här, jag blir så arg på mig själv när jag gör såhär, men jag kan inte hjälpa det. Så fort jag mår dåligt så blir jag bara sittandes. Tänker en massa, blir bara ledsnare och ledsnare. Fan jag ska ju vara lycklig. Men den sista tiden har så mycket gammalt dragits upp. Nya kontakter har bundits även ny gamla. Jag är rädd, alla minnena. Allt... Jag vill skrika, jag vill bara bort... Rädslan är värst, jag hatar den. Jag är rädd för allt. Ensamheten, svikelse, tomhet att förlora dom jag älskar. Men en positiv sak är att jag inte längre är lika rädd för mig själv. Nu är det mest bara tankar, inga handlingar. Men jag kan lova att det fortfarande är skört. Vad skulle hända om jag och mamma tex blev ovänner, vad skulle jag göra då. Impulserna... Hur starka är dom nu. Skulle vilja veta men det ska väl inte behövas. Ibland känner jag mig så självisk, jag liksom har bygt upp den där front personen, den hårda flickan som får respekt, kan sätta andra personer på plats. Visar vad som är rätt och fel. Sedan är det den där personen som är sprallig, kommer med snabba inlägg, får folk att skratta. Sen är det den där flickan som sitter uppe på nätterna, gömmer sig i mörkret ensam med sina tankar. Hon är ganska jobbig för mig för hon ältar väldigt mycket gammalt som hänt, hon har ett otroligt minne och kan minnas exakt vad personer sakt, gjort och på vilket sätt de bettet sig.
Det finns många som berättar fullt ut om sina liv, jag kan nog inte göra det. Det liksom låser sig, fast jag vill bara skriva ner allt. Min blogg, mitt liv här bestämmer jag. men ändå får jag inte fram något. Jag skulle vilja ha en bästa vän, en vän man kunde lita på i alla lägen. Någon som jag kunde berätta allt för som fanns där och förstod. Men jag har ingen sådan vän. Jag är väl för ful, för konstig, för knäpp, för idiotisk för att ha en äkta vän. Jag är en jävla nucka, en bonne tös som ingen lägger märket till. Men vad gör det igentligen, mitt liv är berikat med djur. Jag älskar djur, mitt liv består av djur. Utan dom hade jag redan haft en gravsten och en vit duva.
Vart skulle jag begravas, jag vill brännas. Sen vill jag ha en vit duva med utspärrade vingar, jag har sett att sån finns. En gravsten, behöver man det, nej. Men om jag skulle vara tvungen har jag sett en gravsten som var rosa, jag skulle vilja ha en sån. Så folk skulle stanna till vid min grav och titta. Längst ner på gravstenen skulle jag vilja ha texten wicca...
-56-
Idag har jag verkligen hållt i gång maximalt. Vaknade relativt tidigt idag men slöade lite då jag jobba kväll. Jag passade på att städa lite i hemmet, diskade torkade och all det där tråkiga, sen vid två åkte jag iväg till jobbet, gjorde alla rutin uppgifter, Caramella fick bli med och höll mig sällskap. Vid fyra åkte jag hem till mor och åt mat, mumsigt och vid halv 6 åkte jag tillbaks till jobbet och hade lektion. Det gick så bra att jag verkligen blev stolt över mig själv som instruktör. Balansövningar och det är minsan inte lätt för den ovane. Sedan blev det en stund kvar och vi mysta massor med hästarna, sedan åkte jag hem och fortsatte att städa, städade Caramellas bur, städade och tog bort storburen och passade på att möblera om lite. Det blev mys, fast jag är inte riktigt klar än.
Jag har lastat över marsvins säljeriet på Lovisa också som faktiskt frivilligt erbjöd sig att ta på sig det. Det tackar jag hemskt mycket för. I allt städande så fick Siri åka in till Dexter också då jag städade hennes bur, denna gången måste det ju gå bra. Jag hoppas verkligen...
Nej nu ska jag hoppa i dushen, har verkligen ett full speckat schema i morgon, först skolan sen jobbet och sen jobbar jag kväll i lokalen också. Så det får bli sängen direkt efter duschen nu.
Ha det gott alla där ute
Jag har lastat över marsvins säljeriet på Lovisa också som faktiskt frivilligt erbjöd sig att ta på sig det. Det tackar jag hemskt mycket för. I allt städande så fick Siri åka in till Dexter också då jag städade hennes bur, denna gången måste det ju gå bra. Jag hoppas verkligen...
Nej nu ska jag hoppa i dushen, har verkligen ett full speckat schema i morgon, först skolan sen jobbet och sen jobbar jag kväll i lokalen också. Så det får bli sängen direkt efter duschen nu.
Ha det gott alla där ute
-55-
Nu är jag äntligen hemma. Blev en ganska lång dag idag. Lider just nu av smått huvudvärk samt så skriker svanskotan efter att jag ska lägga mig i sängen raklång.
Varför syslar man med dessa hästar igentligen. När man damper i baken så funderar man just på detta. Men jag är lycklig över att få sysla med mitt största intresse och dessutom få betalt för det. Det som hände idag får jag skylla mig själv för. Man ska ju ialla lägen vara med och förutse faran, speciellt när man rider unghäst. Men så var ju inte fallet. Tänk att när jag tog in hetgröten från hagen kände jag på mig att nått skulle gå snett. Jag satt till och med och tänkte på det när jag skrittade iväg. Red över åkrarna mot vargstigen och när jag nästan var frame vid åker stigen så var det något som antingen hoppade eller flaxade i busken vi passerade. Det ena ledde till det andra. Hetgröten med sin inbygda flyktinstinkt for åt sidan, jag klamrade mig fast likt en hand på en hal ål. Det var bara faktum, jag tänkte att detta inte gick som jag tänkt mig och *pang* satte jag mig rakt på svanskotan. Men jag tror att jag flög upp lika fort som jag landat för i nästa ögonblick stod jag där brevid hetgröten och märkte att jag hade nog världens tur att hon är utrustad med säkerhetsstigbyglar. Jag tog mig till närmsta stubbe och hoppade upp igen. AJ min svanskota gjorde reällt ont. Jag hade tänkt att ta en lite längre runda, men det blev det ändring på. Saken gjorde det inte bättre av att hetgröten var på sitt S:e och ville hällre galoppera än att skritta, så det fick bli en tur runt sandgropen. När jag kom tillbaks till stallet viste jag knappt vart jag skulle ta vägen, men när jag satt av blev det lite bättre. Jag kunde mig inte må till att rida dunderklumpen också så fick bli longering för hans del. Så nu sitter jag här, helt slut i kroppen. Ska plocka rätt lite sen blir det sängen, jag lääängtar.
Ha det bra =)
Varför syslar man med dessa hästar igentligen. När man damper i baken så funderar man just på detta. Men jag är lycklig över att få sysla med mitt största intresse och dessutom få betalt för det. Det som hände idag får jag skylla mig själv för. Man ska ju ialla lägen vara med och förutse faran, speciellt när man rider unghäst. Men så var ju inte fallet. Tänk att när jag tog in hetgröten från hagen kände jag på mig att nått skulle gå snett. Jag satt till och med och tänkte på det när jag skrittade iväg. Red över åkrarna mot vargstigen och när jag nästan var frame vid åker stigen så var det något som antingen hoppade eller flaxade i busken vi passerade. Det ena ledde till det andra. Hetgröten med sin inbygda flyktinstinkt for åt sidan, jag klamrade mig fast likt en hand på en hal ål. Det var bara faktum, jag tänkte att detta inte gick som jag tänkt mig och *pang* satte jag mig rakt på svanskotan. Men jag tror att jag flög upp lika fort som jag landat för i nästa ögonblick stod jag där brevid hetgröten och märkte att jag hade nog världens tur att hon är utrustad med säkerhetsstigbyglar. Jag tog mig till närmsta stubbe och hoppade upp igen. AJ min svanskota gjorde reällt ont. Jag hade tänkt att ta en lite längre runda, men det blev det ändring på. Saken gjorde det inte bättre av att hetgröten var på sitt S:e och ville hällre galoppera än att skritta, så det fick bli en tur runt sandgropen. När jag kom tillbaks till stallet viste jag knappt vart jag skulle ta vägen, men när jag satt av blev det lite bättre. Jag kunde mig inte må till att rida dunderklumpen också så fick bli longering för hans del. Så nu sitter jag här, helt slut i kroppen. Ska plocka rätt lite sen blir det sängen, jag lääängtar.
Ha det bra =)
-54-
Till min syster <3
Vi är som olja och vatten
Salt och socker, sol och måne, som hunden och katten
Du är min mortpartner, nog smart att alltid ifråga sätta, det som för mig är solklart
jag är höger, du är vänster, ibland kan vi krascha, men det slutar alltid med att vi sitter och skrattar
Jag älskar dig syster, du är helt underbar, jag vill tacka dig för våra minnen jag fått i våra dar
I mina ögon är du helt perfekt, faller du, faller jag, som i en domino effekt
Vi är som olja och vatten
Salt och socker, sol och måne, som hunden och katten
Du är min mortpartner, nog smart att alltid ifråga sätta, det som för mig är solklart
jag är höger, du är vänster, ibland kan vi krascha, men det slutar alltid med att vi sitter och skrattar
Jag älskar dig syster, du är helt underbar, jag vill tacka dig för våra minnen jag fått i våra dar
I mina ögon är du helt perfekt, faller du, faller jag, som i en domino effekt
-53-
Nu sitter jag hemma hos mor, vi ska göra pizza snart, har nästan precis kommit hem från stallträffen, vi hade fika träff med egen picnik korg och det var hur trevligt som helst. Jag verkligen älskar Albäcken, det är stall som ligger mig varmt om hjärtat.
Jag valde att ta bort mitt tidigare inlägg då allt har ordnat upp sig.
Det känns så skönt då jag verkligen inte gillar när det blir sådär konstigt.
Nej nu är det dags att gå ner och äta, ha det toppen =)
Jag valde att ta bort mitt tidigare inlägg då allt har ordnat upp sig.
Det känns så skönt då jag verkligen inte gillar när det blir sådär konstigt.
Nej nu är det dags att gå ner och äta, ha det toppen =)
-52-
Jag är arg, eller irriterad.
Det är en människa jag verkligen trodde jag var vän med. Men uppenbart var den vänskapen väldigt ytlig. Jag tänker inte nämna några namn, men efter detta inlägg kommer hon att förstå att det är henne jag menar. Jag tror det hela började med att hon skrev på bdb, fast jag tidigare ringt henne, men uppenbart vågade hon inte konfronteras med mig, jag är ju så farlig... Hon kunde inte komma på min 24 års dag pga att jag inte bjöd en annan vän som jag vid det tillfället inte direkt var bästa vän med. Jag vet ingentligen inte vad som gick fel, jag spann ju inte vidare på det där. Träffade henne vid ett tillfälle då jag var ute och red, jao det var väl som vanligt. Tänkte att bara dra ett streck över det hela och gå vidare. Andra gången träffades vi på Fryksta, skit kul. Kändes som vi var vänner, planerade att vi skulle hitta på nått osv. Så skrev jag några gånger på bdb och sånt att jag fanns eftersom hon uppenbart hade det svårt. Jag menar är det nån som kan hjälpa så är det väl jag. Hennes föräldrar gick i sär, det gjorde ju min far och mor också. Hon har haft en deprition, jag har ju haft en riktig. Vänner kommer och går, jag har STOR erfarenhet av det. Jag tänkte kanske jag kunde komma med tips hur jag överlevt snart 25 jävla år i helvetet. Men jag fick aldrig ens ett svar, mina inlägg gapade tomt där utan att jag ens fick veta om hon läste dom. Tänk att jag känner mig så jävla värdelös. Liksom jag syns inte, jag finns inte, jag duger inte. Jag har väl förstor livserfarenhet på annan plan. Tänk allt jag gått ingenom, mobbning, misshandel, skilsmässa, diagnoser, suicidförsök, övermedicinering m.m, bevitnat misshandel, alkolism, dödsfall m.m listan kan bli lång. Jag är inget annat än en människa heller. Innan jag fylde 13 år hade jag varit på 3 begravningar, en var älskade bror, jag skriver det som så, fast han var igentligen min morbror men han bodde så mycket hos oss att han var min storebror. Sen dog min riktiga bror i mammas mage. Han föddes aldrig. Sen har dödsfall efter dödsfall kommit och jag har helt glömt hur många begravningar jag varit på. Samma år som jag mådde riktigt dåligt så dog min andra livs kärlek. Jag har haft enbart 3 st i mitt liv. Först herr falskheten själv, jag hatar honom så mycket efter det han gjorde att han får leva med det öknamn resten av livet, Sen var det ju MG när mamma läser det vet jag att hon ler lite, gud vad jag tjatade om denna kille. Jag var jätte kär. Sen var det ju JT han gillade jag jätte mycket och jag minns så väl när vi var med skolan på hagudden och jag och EB hängde med dom coola killarna i klassen i det där ödehuset i skogen (tyvärr rivet nu) vi smög ut på natten när lärarna somnat och var där. Han fick samma diagnos som mig sen. Men han var mer utåt agerande än jag, men kanske att vi hade samma diagnos som gjorde att jag fasta för honom, alla andra tyckte ju typ att han var galen, men inte jag. Så kom beskedet, mamma berättade det i telefon strax innan jul förra året. JT var död. Fan... jag har så svårt att fatta det liksom. Han ska ju leva, vara lika galen som han var då, han var ju snäll längst där inne. Och han var ju min sista kärlek. Han fick ta med sig det där dumma påhittet kärlek ner i graven. Kan ni tänka er att jag inte sedan den tiden sett en enda snygg person, förutom Pippin, jag vet att du ler lite nu Marieh. Gud vad vi höll på, åh pippin han var min han. Det var verkligen nostalgi i helgen. Fast den historien är en helt annan som jag får gå in på någon annan gång. I allafall efter allt detta så ser jag inte killar, inte tjejer heller så ni behöver inte oroa er att jag skulle vara lagd åt andra hållet eller något. En del tror att det beror på alla mediciner att man inte har något sug, ja ni vet vad jag menar andra tror det kan vara diagnosen. Jag själv tror att jag har blivit befriad från den skiten. Jag har varit med om så mycket att jag helt enkelt är en ensam varg. Jag och mina djur. <--- PUNKT
Men jag lovar er, jag är inte farlig, bara lite egen...
Bye <3
Det är en människa jag verkligen trodde jag var vän med. Men uppenbart var den vänskapen väldigt ytlig. Jag tänker inte nämna några namn, men efter detta inlägg kommer hon att förstå att det är henne jag menar. Jag tror det hela började med att hon skrev på bdb, fast jag tidigare ringt henne, men uppenbart vågade hon inte konfronteras med mig, jag är ju så farlig... Hon kunde inte komma på min 24 års dag pga att jag inte bjöd en annan vän som jag vid det tillfället inte direkt var bästa vän med. Jag vet ingentligen inte vad som gick fel, jag spann ju inte vidare på det där. Träffade henne vid ett tillfälle då jag var ute och red, jao det var väl som vanligt. Tänkte att bara dra ett streck över det hela och gå vidare. Andra gången träffades vi på Fryksta, skit kul. Kändes som vi var vänner, planerade att vi skulle hitta på nått osv. Så skrev jag några gånger på bdb och sånt att jag fanns eftersom hon uppenbart hade det svårt. Jag menar är det nån som kan hjälpa så är det väl jag. Hennes föräldrar gick i sär, det gjorde ju min far och mor också. Hon har haft en deprition, jag har ju haft en riktig. Vänner kommer och går, jag har STOR erfarenhet av det. Jag tänkte kanske jag kunde komma med tips hur jag överlevt snart 25 jävla år i helvetet. Men jag fick aldrig ens ett svar, mina inlägg gapade tomt där utan att jag ens fick veta om hon läste dom. Tänk att jag känner mig så jävla värdelös. Liksom jag syns inte, jag finns inte, jag duger inte. Jag har väl förstor livserfarenhet på annan plan. Tänk allt jag gått ingenom, mobbning, misshandel, skilsmässa, diagnoser, suicidförsök, övermedicinering m.m, bevitnat misshandel, alkolism, dödsfall m.m listan kan bli lång. Jag är inget annat än en människa heller. Innan jag fylde 13 år hade jag varit på 3 begravningar, en var älskade bror, jag skriver det som så, fast han var igentligen min morbror men han bodde så mycket hos oss att han var min storebror. Sen dog min riktiga bror i mammas mage. Han föddes aldrig. Sen har dödsfall efter dödsfall kommit och jag har helt glömt hur många begravningar jag varit på. Samma år som jag mådde riktigt dåligt så dog min andra livs kärlek. Jag har haft enbart 3 st i mitt liv. Först herr falskheten själv, jag hatar honom så mycket efter det han gjorde att han får leva med det öknamn resten av livet, Sen var det ju MG när mamma läser det vet jag att hon ler lite, gud vad jag tjatade om denna kille. Jag var jätte kär. Sen var det ju JT han gillade jag jätte mycket och jag minns så väl när vi var med skolan på hagudden och jag och EB hängde med dom coola killarna i klassen i det där ödehuset i skogen (tyvärr rivet nu) vi smög ut på natten när lärarna somnat och var där. Han fick samma diagnos som mig sen. Men han var mer utåt agerande än jag, men kanske att vi hade samma diagnos som gjorde att jag fasta för honom, alla andra tyckte ju typ att han var galen, men inte jag. Så kom beskedet, mamma berättade det i telefon strax innan jul förra året. JT var död. Fan... jag har så svårt att fatta det liksom. Han ska ju leva, vara lika galen som han var då, han var ju snäll längst där inne. Och han var ju min sista kärlek. Han fick ta med sig det där dumma påhittet kärlek ner i graven. Kan ni tänka er att jag inte sedan den tiden sett en enda snygg person, förutom Pippin, jag vet att du ler lite nu Marieh. Gud vad vi höll på, åh pippin han var min han. Det var verkligen nostalgi i helgen. Fast den historien är en helt annan som jag får gå in på någon annan gång. I allafall efter allt detta så ser jag inte killar, inte tjejer heller så ni behöver inte oroa er att jag skulle vara lagd åt andra hållet eller något. En del tror att det beror på alla mediciner att man inte har något sug, ja ni vet vad jag menar andra tror det kan vara diagnosen. Jag själv tror att jag har blivit befriad från den skiten. Jag har varit med om så mycket att jag helt enkelt är en ensam varg. Jag och mina djur. <--- PUNKT
Men jag lovar er, jag är inte farlig, bara lite egen...
Bye <3
-51-
Allra först nu måste jag bara säga att det är HUR tufft som helst.
Kanske bara min familj som har lagt märket till detta men jag ska berätta iallfall. För ungefär en vecka sedan berättade jag om hästen Commander Crowe en häst jag själv sett i en tidning och blev mycket förtjust i. Jag valde att ha honom som extra och gav honom lite glans så andra skulle kunna se vilken fantastik häst. Så två dagar efter mitt blogg inlägg så är det en STOR artikel i tidningen om juste COMMANDER CROWE han har aldrig tidigare nämts i nwt, folk här i värmland har nästintill inte vetat att han existerat. Jag tycker det är hur tufft som helst. Sen ytterligare några dagar besöker juste Commander Crowe färjestads travbana. att jag inte svimmar, jag tycker det är jätte skoj. Kanske jag har det av naturen att känna av vilka hästar som behövs lyftas fram. Så just nu sitter jag här och njuter lite av Crowes framgång. Och jag hoppas även att ni kommer att få se Guusje på självaste göteborg horse show. Men det kommer då antagligen vara aktuellt 2011 då showen redan är lagd nu.
Nog om det...
Idag var det ett äventyr utan dess like.
Jag började min första jobbdag idag, inte den bästa starten igentligen då jag är hyper förkyld, men feberfri. Jobbade på och körde rutinerna, sen kom systeryster och vi tänkte ta oss en tur, för att jag skulle visa henne rutterna man rider när vintern kommer. När vi väl kommit så långt som till sadlingen så öppnade sig såklart himmelen. Vi båda suckade och syster roade sig med att fläta svansar och jag skrev lite i dagböckerna. Tillslut kom solen fram och vi kunde skutta upp på hästarna och ge oss iväg. Först skrittade vi lilla rundan så vi kom upp på grusvägen upp mot 61:an. Där skrittade vi en bit innan vi tog lite trav. Det var underbart men jag kände att jag inte var riktigt frisk i kroppen då jag blev bara av den korta biten helt slut i kroppen. Men vi saktade av och skrittade igen. Då kom det en bil bakom oss så vi aktade oss och stälde oss på en annan grusväg som går upp emot ett av husen. Jag stälde mig längst in mot huset och syster stod gämt brevid vägen. Då kom det en mötande bil från motsatt håll så syster kände att hon ville gå lite längre upp på grusvägen så de kunde passera. Då hände det, grusvägen under syster och hennes häst brast. Jag hörde ett raslande ljud som fick mig att vända på huvudet emot dom och såg att systers häst bakben var borta. Första tanken var att hans ben bara vikit sig under honom. Syster hoppade snabbt av då såg jag att hans ena bakben hade försvunnit ner i grusvägen. Han hade svårt att ta sig upp men tillslut stod han upp. Syster gick fram några steg och han liksom drog upp benet som han tyckte det var obehagligt. Vid detta tillfälle var båda billisterna ur sina bilar och var fram till oss. En av dom jobbade på brandkåren och pratade lugnande med oss. Jag sa till syster att hon skulle stanna och tillslut lugnade sig även hennes häst. Jag tog av benskyddet och kände på benet det var inge varmt och jag kunde ta i det utan att det verkade göra ont. Han hade skrapsår på framsidan vid hasen. När vi stod där en stund och även dom boende kom till oss började chocken att släppa. Jag tittade ner i hålet och det var närmare en meter kanske mer, djupt. Han från brandkåren sa att antagligen hade det gått hål på trumman under vägen och vattnet grävt sig brevid trumman och gjort att vägen var underminerad. Tur i oturen var att det inte var en bil som brakade ner där. Tillslut kom vi till den fasen att syster skulle prova gå med honom. Jag var livrädd att nått bristit eller att han brutit något. Men han stälde ner hela foten, var lite stel men gick typ 3 steg sen gick han normalt. Då tackade jag gud och alla lyste upp av lättnad. Sedan fick vi gå med upp till deras hus och där pratade vi lite till och hästarna fick lugna sig mer. Killen från brandkåren berättade om en hästräddning han fått vara med om där dom fått gett en häst syrgas. Han som ägde huset sa det att han skulle kontakta kommunen och sätta upp något där så ingen går eller kör där tills det är lagat. Vi tackade hemskt mycket för all hjälp vi fått. När vi lede hästarna hem kändes det ganska lugnt, vi hade båda blivit väl omhändertagna och inte lämnade förens vår chock hade lagt sig. Det var lika hemskt att se det som syster upplevde det. Men allt gick jätte bra och skrapsåren var bara ytliga så vi tvättade och pyslade om honom och smörjde hans sår och syster pussade massor på honom. Sedan kom mor och vi åkte upp till platsen för syster hade inte hunnit se hålet och mamma blev smått skraj där. Men allt fick ett jätte lyckligt slut. Kanske att systers häst är stel imorgon eftersom han fick använda muskler han inte var van vid att använda. men vi smörjde med liniment och när vi lede ut dom så drog han med syster till diket och åt gräs, sen när vi släpte dom travade han så han verka inte ha så store men efter det som hänt, vårt äventyr... huu...
Nej nu ska jag hoppa till sängen, skola imorgon, fast det är bara kul =)
Nattinatt
Kanske bara min familj som har lagt märket till detta men jag ska berätta iallfall. För ungefär en vecka sedan berättade jag om hästen Commander Crowe en häst jag själv sett i en tidning och blev mycket förtjust i. Jag valde att ha honom som extra och gav honom lite glans så andra skulle kunna se vilken fantastik häst. Så två dagar efter mitt blogg inlägg så är det en STOR artikel i tidningen om juste COMMANDER CROWE han har aldrig tidigare nämts i nwt, folk här i värmland har nästintill inte vetat att han existerat. Jag tycker det är hur tufft som helst. Sen ytterligare några dagar besöker juste Commander Crowe färjestads travbana. att jag inte svimmar, jag tycker det är jätte skoj. Kanske jag har det av naturen att känna av vilka hästar som behövs lyftas fram. Så just nu sitter jag här och njuter lite av Crowes framgång. Och jag hoppas även att ni kommer att få se Guusje på självaste göteborg horse show. Men det kommer då antagligen vara aktuellt 2011 då showen redan är lagd nu.
Nog om det...
Idag var det ett äventyr utan dess like.
Jag började min första jobbdag idag, inte den bästa starten igentligen då jag är hyper förkyld, men feberfri. Jobbade på och körde rutinerna, sen kom systeryster och vi tänkte ta oss en tur, för att jag skulle visa henne rutterna man rider när vintern kommer. När vi väl kommit så långt som till sadlingen så öppnade sig såklart himmelen. Vi båda suckade och syster roade sig med att fläta svansar och jag skrev lite i dagböckerna. Tillslut kom solen fram och vi kunde skutta upp på hästarna och ge oss iväg. Först skrittade vi lilla rundan så vi kom upp på grusvägen upp mot 61:an. Där skrittade vi en bit innan vi tog lite trav. Det var underbart men jag kände att jag inte var riktigt frisk i kroppen då jag blev bara av den korta biten helt slut i kroppen. Men vi saktade av och skrittade igen. Då kom det en bil bakom oss så vi aktade oss och stälde oss på en annan grusväg som går upp emot ett av husen. Jag stälde mig längst in mot huset och syster stod gämt brevid vägen. Då kom det en mötande bil från motsatt håll så syster kände att hon ville gå lite längre upp på grusvägen så de kunde passera. Då hände det, grusvägen under syster och hennes häst brast. Jag hörde ett raslande ljud som fick mig att vända på huvudet emot dom och såg att systers häst bakben var borta. Första tanken var att hans ben bara vikit sig under honom. Syster hoppade snabbt av då såg jag att hans ena bakben hade försvunnit ner i grusvägen. Han hade svårt att ta sig upp men tillslut stod han upp. Syster gick fram några steg och han liksom drog upp benet som han tyckte det var obehagligt. Vid detta tillfälle var båda billisterna ur sina bilar och var fram till oss. En av dom jobbade på brandkåren och pratade lugnande med oss. Jag sa till syster att hon skulle stanna och tillslut lugnade sig även hennes häst. Jag tog av benskyddet och kände på benet det var inge varmt och jag kunde ta i det utan att det verkade göra ont. Han hade skrapsår på framsidan vid hasen. När vi stod där en stund och även dom boende kom till oss började chocken att släppa. Jag tittade ner i hålet och det var närmare en meter kanske mer, djupt. Han från brandkåren sa att antagligen hade det gått hål på trumman under vägen och vattnet grävt sig brevid trumman och gjort att vägen var underminerad. Tur i oturen var att det inte var en bil som brakade ner där. Tillslut kom vi till den fasen att syster skulle prova gå med honom. Jag var livrädd att nått bristit eller att han brutit något. Men han stälde ner hela foten, var lite stel men gick typ 3 steg sen gick han normalt. Då tackade jag gud och alla lyste upp av lättnad. Sedan fick vi gå med upp till deras hus och där pratade vi lite till och hästarna fick lugna sig mer. Killen från brandkåren berättade om en hästräddning han fått vara med om där dom fått gett en häst syrgas. Han som ägde huset sa det att han skulle kontakta kommunen och sätta upp något där så ingen går eller kör där tills det är lagat. Vi tackade hemskt mycket för all hjälp vi fått. När vi lede hästarna hem kändes det ganska lugnt, vi hade båda blivit väl omhändertagna och inte lämnade förens vår chock hade lagt sig. Det var lika hemskt att se det som syster upplevde det. Men allt gick jätte bra och skrapsåren var bara ytliga så vi tvättade och pyslade om honom och smörjde hans sår och syster pussade massor på honom. Sedan kom mor och vi åkte upp till platsen för syster hade inte hunnit se hålet och mamma blev smått skraj där. Men allt fick ett jätte lyckligt slut. Kanske att systers häst är stel imorgon eftersom han fick använda muskler han inte var van vid att använda. men vi smörjde med liniment och när vi lede ut dom så drog han med syster till diket och åt gräs, sen när vi släpte dom travade han så han verka inte ha så store men efter det som hänt, vårt äventyr... huu...
Nej nu ska jag hoppa till sängen, skola imorgon, fast det är bara kul =)
Nattinatt
